Nyvaken vårvind

Minns du mor på våren en gång
lärkornas pigga och pirrande sång

Solen skönt värma och stolt sig visa
tvingar ovana ögon att kisa

Cyklarna lätt över Ravlunda far
i Helge å ny väg vårfloden tar

Minns du sanden under skorna skria
och fötternas längtan att släppas fria

Minns du stenarna i din hand
skatter från Skåne detta vackra land

Nyvaken vårvind i luggen din leka
lovar att brisen snart havet ska smeka

Hallå hallå

Den röda gamla telefonen med genomskinlig nummerskiva blir glad och upprymd över att få stå på mitt vita, blanka skrivbord.

Hej! Säger den glatt. Hej hej heeej!

Bordet förstår inte, för det är ju ett bord och talar inte. Har aldrig talat och kommer aldrig att tala. För det är ett bord.
Men telefonen är van vid att tala. Jag lyfter luren för att känna hur det känns att hålla den mot örat, och genast börjar den prata på, precis så som den brukade förr i tiden. Nu, är det nämligen längesen som det ringde i den.

Åh vad den pratar. Om vädret. För så brukade det alltid börja när det ringde. Först vädret, sedan gick man över till andra allmänna saker. Som läkarbesök och om det kommit någon post. Man kunde slinka in med lite olika uppdateringar också, som till exempel att något blivit dyrt i affären. Eller om man hade sett något riktigt dåligt på teve.

Man pratade inte länge. Nej, för det mesta tog det sisådär fem sju minuter nånting. Sen blev det för dyrt och det var dags att runda av och lägga på.
Ja, vi säger så. Hej då. Hej. Hejhej.

Jag la på luren.

Det var ett bra samtal. Telefonen kände sig nöjd efteråt. Åh vad det var härligt! Det var tider som telefonen saknat mycket. Nu kändes det skönt. Att få talat lite.

Jag berättade aldrig för telefonen att sladden inte varit i. Vi har nämligen inget telefonuttag här hemma.

Jag tänkte att den skulle märka att det inte var någon i andra änden. Men det gjorde den inte, den bara pratade på. Precis som förr. Rutinerat och ihållande. Så jag sa inget. Kanske var den alldeles för upprymd och glad att få pratas i så den inte märkte. Eller så märkte den men då var det redan för sent.

Ett helt vanligt liv

livet vi hade var inget speciellt
det var inget som platsar i en bok
eller en film
det var ett alldeles vanligt liv
med falukorv och makaroner
en grå tisdag i februari

sjukhuset var inte grått
det var vitt, gult och brunt
det var gardiner
patetiska gardiner
runt stora fönster med handtag från 80-talet
det är sängar på hjul och sladdar
det är snälla sköterskor och tystlåtna läkare
det är maskiner och sprutor
tabletter och skalpeller
fast dem ser man aldrig
man ser bara snitten
fina, raka linjer.
och så stygn.

tabletterna
sväljer man
helst alla på en gång

sen väntar man också
länge och mycket
när man väntar hinner man tänka
på tider som varit
på tider som kommer
men mest på tider som inte finns mer
som aldrig kommer att finnas mer
man tänker på grå tisdagar
och makaroner
och på falukorv
man tänker på sina älskade
runt bordet som nu saknar någon
Någon som är långt bort
från falukorv och makaroner

tisdagen är fortfarande grå
mellan fyra sjukhusväggar
inte vid ett bord
med falukorv och makaroner

Marie och Alex <3

Du och jag
är äkta nu
Står vi här
herr och fru

Två gick in
som ett går ut
Hand i hand
till vägens slut

Bredvid dig
dag och natt
Genom vitt
genom svart

Du och jag
bär varann
med kärleken
som är så sann

16 år passerar i ett ögonblick

Första gången jag såg dig var jag bara 16 år.
Jag visste inte då att det var du som jag skulle skeda med varje kväll i lika lång tid som jag var gammal. Men så när vi blev ett par den där kvällen strax före jul så visste jag att du hade något alldeles särskilt. Jag märkte snart att du inte var lik någon annan jag träffat förut.

Vårt första halvår är ett töcken och jag minns knappt något. Men det jag minns är att det inte räckte att vara nära dig: jag ville ha dig under mitt skinn. Jag älskade dig så oändligt, så outtröttligt. Jag minns att jag väntade på att du skulle visa dig vara för bra för att vara sann. Jag bara njöt av tillvaron och väntade på att drömmen skulle ta slut.

Det gjorde den inte. Nyförälskelse blev till vardagskärlek. Jag flyttade, du flyttade efter, vi utbildade oss, fick jobb, fick barn, köpte lägenhet, köpte hus. Vi lever lyckliga i alla våra dagar. Jag älskar dig idag precis exakt lika mycket som då. När jag nu tittar in i dina ögon, är ingenting förändrat. 16 år har passerat i ett ögonblick.