Hallå hallå

Den röda gamla telefonen med genomskinlig nummerskiva blir glad och upprymd över att få stå på mitt vita, blanka skrivbord.

Hej! Säger den glatt. Hej hej heeej!

Bordet förstår inte, för det är ju ett bord och talar inte. Har aldrig talat och kommer aldrig att tala. För det är ett bord.
Men telefonen är van vid att tala. Jag lyfter luren för att känna hur det känns att hålla den mot örat, och genast börjar den prata på, precis så som den brukade förr i tiden. Nu, är det nämligen längesen som det ringde i den.

Åh vad den pratar. Om vädret. För så brukade det alltid börja när det ringde. Först vädret, sedan gick man över till andra allmänna saker. Som läkarbesök och om det kommit någon post. Man kunde slinka in med lite olika uppdateringar också, som till exempel att något blivit dyrt i affären. Eller om man hade sett något riktigt dåligt på teve.

Man pratade inte länge. Nej, för det mesta tog det sisådär fem sju minuter nånting. Sen blev det för dyrt och det var dags att runda av och lägga på.
Ja, vi säger så. Hej då. Hej. Hejhej.

Jag la på luren.

Det var ett bra samtal. Telefonen kände sig nöjd efteråt. Åh vad det var härligt! Det var tider som telefonen saknat mycket. Nu kändes det skönt. Att få talat lite.

Jag berättade aldrig för telefonen att sladden inte varit i. Vi har nämligen inget telefonuttag här hemma.

Jag tänkte att den skulle märka att det inte var någon i andra änden. Men det gjorde den inte, den bara pratade på. Precis som förr. Rutinerat och ihållande. Så jag sa inget. Kanske var den alldeles för upprymd och glad att få pratas i så den inte märkte. Eller så märkte den men då var det redan för sent.